Nu sitter jag här igen och tänker på dig. Jag måste sluta. Men jag kan inte. Det är bara du som finns i mina tankar. Du med dina himmelsblå ögon och bruna hår
Hur kan det vara så svårt att glömma dig?
Kommer de alltid va såhär lr kommer de utvecklas?
Ska ja alltid behöva gå runt åå undra hur de kommer bli längre fram i livet??
Ja vågar inte ens tänka på de, bara tanken gör så att ja får en stor sten somm tynger ner meej, ska en människa behöva gå igenom de här? :(
Vrf kan de inte bara livet va lätt för?
Asså e du såå jävla naiv så du inte fattar va ja känner för deej? Du kan verkligen inte ha missat de?? För om du har gjort de så måste du vara både blind och döv ju..
Hoppas ngn gång man kan bli hel så man kan fylla upp den biten i hjärtat som fattas, åå de e bara du som kan ta den platsen! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar